Aja........

Nu är jag där! På det stället och den punkten att jag tagit avstånd från allt. Jag pratar knappt med någon alls längre. Jag har hamnat i en svaka som jag har svårt att komma ur! Rädslan att ta kontakt med någon är så stor att det gör ont, känslan av att jag skadar någon själ är alldeles för stor. Vågar inte riskera något överhuvudtaget.

Många säger att man förlorar personer i sin omgivining om man inte pratar med de. Men jag anser är man en äkta vän, en äkta släkting, en äkta pojkvän, en äkta klasskamrat, en äkta bekant eller en äkta person överhuvudtaget som faktiskt bryr sig om mig så lämnar man inte den personen själv bara för att man för tillfället råkar må dåligt, inte har styrkan eller orken psykiskt att kontakta massa människor. Jag håller mig på min kant. Det jag vill säga är att man måste acceptera människor, att det inte alltid kan vara på topp humör hela tiden, att man måste ge människor space! Jag kan inte alltid gå runt med mitt stora smajl, sända ut min lycka och glädje hela tiden! Jag kan också må dåligt för saker och det är sällan jag mår på det här sättet men när jag väl mår så här så får jag bara skit för det. Jag har inte ens bett om någons sympati, jag har inte bett om att någon ska bry sig om mig.

Om man nu inte orkar acceptera att jag mår dåligt, om man inte accepterar att sluta klanka ner mig för att jag mår dåligt, om man inte slutar klanka ner mig för att jag inte hör av mig så kan man lika gärna kontakta mig och säga tack och hej. För jag är sjukt less på att bli anklagad för att vara en dålig människa när jag i själva verket mår dåligt.

För övrigt är det helt okej, jag längtar till oktober. Fick en jätteglad nyhet idag!