Kärlek på distans.

Har fått några kommentarer om förhållanden på distans om jag kunde skriva min syn på det, och njae jag kan inte säga att jag har ett distans förhållande helt och hållet. Jag tycker även om man bor granne eller 20 mil ifrån varandra, är tilliten 100% viktigast. Att ha en liten distans som jag har tycker jag bara är bra och den distansen bevarar känslor och nyförälskelse anser jag i denna unga ålder och det kanske gör att kärleken håller i sig mycket längre?

Vad tror ni om distansförhållanden? Jag förstår dem som har det, men i mitt fall skulle det inte fungera eftersom för mig är själva innebörden av ett förhållande att vara nära varandra, finnas för varandra och umgås med varandra. Man kan självklart vara allt detta på distans också, men att finnas för sin partner på avstånd är för mig inte samma sak som att finnas i en gripbar verklighet.

Jag tycker att det är viktigt att umgås med varandra mycket. Ju mindre man börjar umgås med varandra, i takt med att förhållandet blir äldre, desto större är risken att man kommer ifrån varandra, att det liv man skapar utanför förhållandet får en dominerande roll i ens behov. Det är självklart att man har sina egna vänner, drömmar och intressen, det är nyttigt att ha det, men dagen man börjar umgås med varandra mindre och mindre därför att orken och engagemanget brister är dagen då man mycket sakta men ganska säkert övergår till att bli själsliga främlingar inför varandra.

Att vara ifrån varandra vissa perioder är självklart också naturligt, men att bygga sitt förhållande på distans utan en konkret strävan efter att en dag i en påtaglig framtid somna och vakna bredvid varandra strider mot mitt sätt att se på relationer. Att leva sitt liv tillsammans med en annan person är precis det det är för mig, inte ett talesätt utan en verklig vardag av påtaglig närhet i alla dess betydelser.