Måndag idag! Fyra dagar har gått sedan beskedet kom fram. Tillslut! Äntligen har männiksan insett att man inte överlever om man inte talar med sanningen. Många människor undrar hur jag egentligen mår, vart jag står och hur jag kommer hantera allt det här. Jag tänkte då här och nu förklara min känslor och tankar jag haft de senaste dagarna! Jag har väntat och samlat ihop mina känslor och mig själv istället för att hetsigt skriva ner något som kanske inte är helt korrekt!
Just nu står jag väldigt ostabilt men ändå rakryggad! Jag känner att detta har sårat och legat bakom ryggen ganska länge att det inte direkt kom som en chock! Jag har haft det här på känn länge, jag har länge känt att något är på gång och mycket riktigt det visade sig att jag hade väldigt rätt och jag är stolt över mig själv som kunde skriva om detta, veta att min magkänsla innerst inne redan viste om det här , att jag litade så pass mycket på mig och min magkänsla för att redan i januari då jag började skriva om det här och veta om att det jag skrev inte var något påhitt som många trott och påstått! Det förstår jag inte att många trodde, för jag är en person som aldrig skulle klara av att ljuga eller skriva om något som jag inte riktigt hade någon känn till. Men jag mår ganska bra även fast det här är jobbigt och känsligt. Jag känner bara nu att jag kommer göra allt för att hålla fast vid det jag vill ha i mitt liv och aldrig sluta kämpa eller gå bakom ryggen på någon eller något. För den som inte visste så har den här situationen fått mig att bli väldigt spårrad till att kämpa!
Vart jag nu står och hur jag kommer hantera detta det har jag vetat om nu ett bra tag. För det första jag kommer aldrig någonsin kunna acceptera det här och jag kommer aldrig någonsin vilja se människan pga att jag kommer se den här mannen som orsaken till det hela, sen om han nu inte är orsaken så är det en annan femma. MEN JAG kommer alltid se det som orsaken och problemet eftersom detta hända någorlunda samtidigt. Jag känner mig dessutom grymt sårad eftersom det känns som att familjen kommer i andra hand och inte respekterars. Det känns som att hon väljer bort familjemedlemmarnas behov och önskan om att hon ska vara hemma med oss tills vi skiljs åt i slutet av månaden... Men hon ska promt till honom och det är riktigt tufft även fast jag känner att samhörigheten till henne har försvunnit, men för husfriden skulle har jag försökt vara snäll, trevlig och prata med henne men det känns som att jag tröttnat på det nu, när det känns som att man bara blir mer och mer sviken för varje dagen. Droppen var verkligen i lördags när jag fick reda på en sak som man verkligen inte vill höra från ens förälder nämligen att hon hellre hade velat vara med en viss person istället för sin familj. Jag har berättat att jag aldrig kommer acceptera att han är under samma tak som mig, men jag har fått tillsvars att det kommer inte gå att göra något åt, är han där så är han där. Jag kommer ordagrant bli förbannad om denna person skulle dyka upp på mina grejer som t ex student, födelsedagar, middagar och diverse olika grejer!
Tankarna bara flöder just nu. De flesta går till framtiden om hur det ska hända och ske allting! Men jag tror och hoppas på att saker och ting kommer bli mycket bättre nu när våren börjar! Har en hemlig grej som kanske sker i april och jag hoppas verkligen det blir så, sannorlikheten är riktigt stor! Kommer förflytta mig närmare en viss ort.
Känns märkligt att man litar fullt ut, känner sig trygg med boende och allt känns lugnt samt säker med ena föräldern medans med den andra som jag inte alls litar på utan bara känner mig sviken av och tappat samhörigheten till.
Tankar och funderingar? hör av dig/er
Just nu står jag väldigt ostabilt men ändå rakryggad! Jag känner att detta har sårat och legat bakom ryggen ganska länge att det inte direkt kom som en chock! Jag har haft det här på känn länge, jag har länge känt att något är på gång och mycket riktigt det visade sig att jag hade väldigt rätt och jag är stolt över mig själv som kunde skriva om detta, veta att min magkänsla innerst inne redan viste om det här , att jag litade så pass mycket på mig och min magkänsla för att redan i januari då jag började skriva om det här och veta om att det jag skrev inte var något påhitt som många trott och påstått! Det förstår jag inte att många trodde, för jag är en person som aldrig skulle klara av att ljuga eller skriva om något som jag inte riktigt hade någon känn till. Men jag mår ganska bra även fast det här är jobbigt och känsligt. Jag känner bara nu att jag kommer göra allt för att hålla fast vid det jag vill ha i mitt liv och aldrig sluta kämpa eller gå bakom ryggen på någon eller något. För den som inte visste så har den här situationen fått mig att bli väldigt spårrad till att kämpa!
Vart jag nu står och hur jag kommer hantera detta det har jag vetat om nu ett bra tag. För det första jag kommer aldrig någonsin kunna acceptera det här och jag kommer aldrig någonsin vilja se människan pga att jag kommer se den här mannen som orsaken till det hela, sen om han nu inte är orsaken så är det en annan femma. MEN JAG kommer alltid se det som orsaken och problemet eftersom detta hända någorlunda samtidigt. Jag känner mig dessutom grymt sårad eftersom det känns som att familjen kommer i andra hand och inte respekterars. Det känns som att hon väljer bort familjemedlemmarnas behov och önskan om att hon ska vara hemma med oss tills vi skiljs åt i slutet av månaden... Men hon ska promt till honom och det är riktigt tufft även fast jag känner att samhörigheten till henne har försvunnit, men för husfriden skulle har jag försökt vara snäll, trevlig och prata med henne men det känns som att jag tröttnat på det nu, när det känns som att man bara blir mer och mer sviken för varje dagen. Droppen var verkligen i lördags när jag fick reda på en sak som man verkligen inte vill höra från ens förälder nämligen att hon hellre hade velat vara med en viss person istället för sin familj. Jag har berättat att jag aldrig kommer acceptera att han är under samma tak som mig, men jag har fått tillsvars att det kommer inte gå att göra något åt, är han där så är han där. Jag kommer ordagrant bli förbannad om denna person skulle dyka upp på mina grejer som t ex student, födelsedagar, middagar och diverse olika grejer!
Tankarna bara flöder just nu. De flesta går till framtiden om hur det ska hända och ske allting! Men jag tror och hoppas på att saker och ting kommer bli mycket bättre nu när våren börjar! Har en hemlig grej som kanske sker i april och jag hoppas verkligen det blir så, sannorlikheten är riktigt stor! Kommer förflytta mig närmare en viss ort.
Känns märkligt att man litar fullt ut, känner sig trygg med boende och allt känns lugnt samt säker med ena föräldern medans med den andra som jag inte alls litar på utan bara känner mig sviken av och tappat samhörigheten till.
Tankar och funderingar? hör av dig/er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar