För någon dag sedan satt jag och kollade på femmans senaste satsning, programmet "Dating in the dark". Idén bygger på att sex singlar träffas i mörkret och lär känna varandra. Det handlar om samtal i verkligt beckmörker, ja, och så lite lagomt tafsande.
Den springande punkten är att träffas i mörkret utan att veta hur den andra parten ser ut. Jag förstår idén, även om det hela känns lite väl mycket högstadiedisco. Först ett par dejter i mörkret och sedan ska de se varandra i dagsljus. På något sätt känns det hela lite som ett socialt experiment, som riskerar att dra fram människors mindre smickrande sidor i ljuset, för hur kommer de egentligen att reagera när lamporna tänds och det visuella intrycket (eventuellt) får effekt.
Hur stor inverkan har egentligen det ögat upplever, contra det som svängde rätt bra när man inte såg? Förvisso är utseendet viktigt, men vi människor gör ju också en karaktärsbedömning utifrån vad vi ser, som inte nödvändigtvis handlar om vad som är estetiskt tilltalande. Ser han/hon pålitlig ut? Stämmer det som blicken utstrålar med vad som sägs med munnen. Och kroppsspråket? Inte att förglömma de sociala aspekterna, hur vi tror att vår (åtminstone närmaste omgivning) kommer att reagera på den som vi presenterar som vår nya partner, och hur vederbörande kommer att fungera tillsammans med släkt och vänner. Det är ju väldigt sällan som man i realiteten bara är två personer i ett förhållande.
Funkar TV, nätet, kontaktannonser, krogen? Jo, förmodligen. Åtminstone till en början, men vi som varit med ett tag vet ju också att det sällan är så enkelt som i sagorna, att prinsen/prinsessan hittas och sedan lever de lyckliga i alla sina dagar. Det här är bara kontaktytor och sedan börjar allvaret. Och en fantastisk resa har börjat ;)
Frågan är bara varför man kan trivas, att det känns bra och har kul tillsammans i mörkret men sedan när lamporna tänds och de ser varandra vill ena parten bara spy. Jag förstår inte riktigt hur vissa människor tänker utseendet är inget jag skulle prioriterat.
Den springande punkten är att träffas i mörkret utan att veta hur den andra parten ser ut. Jag förstår idén, även om det hela känns lite väl mycket högstadiedisco. Först ett par dejter i mörkret och sedan ska de se varandra i dagsljus. På något sätt känns det hela lite som ett socialt experiment, som riskerar att dra fram människors mindre smickrande sidor i ljuset, för hur kommer de egentligen att reagera när lamporna tänds och det visuella intrycket (eventuellt) får effekt.
Hur stor inverkan har egentligen det ögat upplever, contra det som svängde rätt bra när man inte såg? Förvisso är utseendet viktigt, men vi människor gör ju också en karaktärsbedömning utifrån vad vi ser, som inte nödvändigtvis handlar om vad som är estetiskt tilltalande. Ser han/hon pålitlig ut? Stämmer det som blicken utstrålar med vad som sägs med munnen. Och kroppsspråket? Inte att förglömma de sociala aspekterna, hur vi tror att vår (åtminstone närmaste omgivning) kommer att reagera på den som vi presenterar som vår nya partner, och hur vederbörande kommer att fungera tillsammans med släkt och vänner. Det är ju väldigt sällan som man i realiteten bara är två personer i ett förhållande.
Funkar TV, nätet, kontaktannonser, krogen? Jo, förmodligen. Åtminstone till en början, men vi som varit med ett tag vet ju också att det sällan är så enkelt som i sagorna, att prinsen/prinsessan hittas och sedan lever de lyckliga i alla sina dagar. Det här är bara kontaktytor och sedan börjar allvaret. Och en fantastisk resa har börjat ;)
Frågan är bara varför man kan trivas, att det känns bra och har kul tillsammans i mörkret men sedan när lamporna tänds och de ser varandra vill ena parten bara spy. Jag förstår inte riktigt hur vissa människor tänker utseendet är inget jag skulle prioriterat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar