21 maj 2010

Idag är det fredag och jag har världens ångest och krämpor i magen. Jag är vaken och har varit de det senaste 48 timmarna. Jag kan inte somna, vågar helt enkelt inte att komma till ro. Har börjat fundera vad det är som gör att jag kan hålla mig vaken så länge när det både är närings- och sömnbrist som ger mig varningar. Jag står inte ut och tanken av att denna helg är på gång, kommer inte klara den. Det är alldeles för smärtsamt, alldelles för tomt och kall. Vill inte vara med längre i denna kalla och mörka värld där människor i alla tider bara varit ute efter att ha sönder mig totalt. Men det räcker nu, jag är helt förstöörd totalt! 

Ser knappt vad jag skriver just nu för mina ögon är svulna, vänner frågar fall jag blivit slagen för det ser nästan ut som att mina ögon i vilken sekund som helst trillar ur. Jag är trött på det här, mina kinder har varit genom dyngsura nu i flera dygn från morgon tills kvällar, lika väl på bussen som i min säng.

Men nu ligger jag där, längst ner på botten av marken helt ensam och helt krossad. Antar att det var där många människor ville se mig ligga, för att se ljuset, för att få lugnet.