Aldrig övervinns hat med hat i denna världen. Det är kärleken som övervinner hatet.

Idag har varit en dag i tankars tecken, tankar på diverse olika saker som flyger om kring just nu vissa mer allvarligare än andra, vissa mer sårbara än andra.. Jag har varit något borta under dagen och haft mina tankar på annat håll men ändå lyckas vara proffesionell trevlig iallafall, med tanken på att jag blev utsläng i snön med huvudet före i Jakobsberg.

Idag har varit en dag i det förgågnas tecken som lämnade mig stundtals förvirrad, förvånad och ledsamt men jag fick mina egna förändringar verifierade av mig själv genom hur jag kände, mådde och reagerade och det var en befriande känsla att veta att man har släppt så mycket som gjort ont inom mig. Att jag idag inset hur viktig alla människor runt omkring mig är och att jag inte vill låta de gå sin väg!

Jag har haft mycket ilska och hat inom mig förr, väldigt ofta har den funnits där. Mina naturliga reaktioner i vissa sammanhang har bedyrat en frustrerande ilska utan dess like där jag slagits vilt omkring mig, nästan dragit av mitt eget hår, skrikit, gråtit och med en känsla av uppgivenhet. I samma sammanhang kände jag ett välbefinnande inom mig. Jag har släppt det nu. Jag kunde dra ett djupt andetag och de enda känslorna inom mig är av godhet. Jag kan andas fritt igen. Mina ådror tycks inte producera mer hat, jag har inset hur viktig kärleken är och kommer därför enbart bara producera kärlek. Jag har lyckats vända på mina tankar. Helt plötsligt känner jag en stor Befrielse. Jag är fri, lite iallafall jag känner inte något behov av ilska och bråk som jag tidigare varit så duktig på att skapa. Jag har förlåtit mig själv för vad jag gjort och insett att det aldrig kommer hända igen och lagt det bakom mig och gått vidare för jag inser nu hur viktigt det är att hålla hårt i de man inte vill förlora.

Jag har hatat tillräckligt PUNKT!. Jag har varit arg alldeles för mycket, på alldeles för många oskyldiga, jag har betett mig alldeles för illa. PUNKT! Jag trodde inte att det skulle gå så lätt, så.. av sig själv, att sluta. Att lägga ner sin stridsyxa kom naturligt för mig jag kommer aldrig bråka med någon människa igen alla nära och kära känns för viktiga för mig, när jag väl hade blivit medveten om mitt eget hat och förakten jag spenderat tid och energi på att ge till helt oskyldiga människor men även människor som har förtjänat det. Men jag blev ändå förvånad över min egen reaktion idag, att det kom av sig själv, som om det vore det mest naturliga att inte bli upprörd, att inte bli arg. Det finns inte inuti mig mer. Jag hatar inte mer, jag bråkar inte mer!

Även fast jag bråkat med mina nära och kära, så har det framför allt släppt väldigt snabbt! Det kan handla om något litet som att jag inte får den kärlek jag känner att jag behöver eller något i den stilen! Detta kan många människor tycka är fel att man tappar ilskan bara av att se den där människan som man så länge längtat efter!

Och när man möter hat med kärlek – vad får man igen?