Svek!

Svek. Ett kort och koncist ord. Mjukt i början, hårt på slutet. Precis som ett svek känns. Vi trodde ju att vi hade en överenskommelse. Jag rodde på den här människan, att hon ville oss väl att hon kunde ta ansvar för vad hon skapat i livet. Vi sänkte garden och blottade våra mjuka hjärta. Vi gjorde oss sårbara. För bara där, i tilliten, känner vi oss hela och trygga. Ingen vill ju självmant vara i bitterhet. Även om lite sund misstänksamhet kan vara bra att ha ibland. Som skydd. Fan! Grundlurade eller vad? Hur kan så mycket hända inom en på bara cirka två månader, jag förstår inte hur snabbt jag ändrat uppfattning om henne, hon är ändå den som man alltid kommer ha i livet! Men jag känner att det inte funkar längre, samhörigheten, tilliten listan kan bli hur lång som helst med saker som försvunnit och detta är jätte svårt att reparera och göra bra igen! Jag har ingen som helst skuld i detta, jag har inte gjort något fel. Det är du som gjort fel. Ärligheten varar längst att du inte kunde förstå det förän du förstörde allt!

Frågan är om hon kommer kunna hitta sitt sunda förnuft att reparera detta, för jag har ingen som helst skyldighet att gå till henne och förklarar mig eller något. Alla bollar ligger hos henne, vill hon reparear detta vilket kommer bli oerhört svårt då jag inte kan lita och tro på någon igen som en gång har ljugit och gått bakom ryggen så pass länge så är det hon som kommer ta kontakt! Just nu finns det inget hopp för något alls, då det känns som hon vänder alla ryggen förutom sitt jobb det verkar bara som att sanningen finns där och att den inte kommer lämna denna byggnad!

Hon beter sig som en fjortis i en vuxenkropp. Känns skumt att alla jag pratat med säger samma sak!