Allt för länge har jag gått omkring med ett hål in i bröstet som fylldes upp med hat och svek med jämna mellan rum. Det där hålet har skapats av fyra års erfarenhet. Hålet är deras fel., speicellt hans! Ordens fel. Slagens fel. Svekens fel. Otrohetens fel. Hålet växte, mer och mer med tiden som gick. och destomer det växte, desto mer självförtroende fick jag. För jag viste hur jag skulle tackla det. Men en dag slutade hålet växa och jag tappade kontrollen. jag visste inte hur jag skulle tackla det. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, alla i min närhet blev drabbade pga att jag inte visste hur jag skulle kontrollera mig själv.
Jag växte ur min egna kropp och blev någon helt annan människa. Dina rykten slog mig i ansiktet med ett hästspö. Jag tappade gnistan, förstroendet för mig själv. Det drev mig till vansinne. Det på gick för länge. så länge att vissa inte ens visste vad jag hette eller vem jag var för jag hade blivit så annorlunda! Det var hemskt. Jag visste inte att en person som faktiskt älskat mig så pass mycket en gång i tiden kunde göra så. Det gick så långt att för varenda människa jag stötte på fick jag harkla mig ur en förklaring om att rykterna var lögner för att de faktiskt skulle våga gå nära mig utan att äcklas, men de bara påminde mig om alla otrohet. Och varje gång jag såg dig fylldes hålet, inte växte eller krympte, utan fylldes med hat. Hat mot dig.
Alla mina år som jag istället för att ställa mig och skrika och slå tillbaka så har jag gått med blicken sänkt ner i marken och sugit åt mig varje negativt ord har samlat ihop en sådan kraft som inte ens går att beskriva med ord. Du fick ett smakprov på kraften. Du visste hur arg jag kan bli. Du vet hur pass ärlig jag är i mina ord och åsikter. Jag blev rasade när jag väl insätt hur illa det var det du gick och sa om mig samt de du gjorde mot mig. Alla människor som du påvärkade runt omkring dig. Jag lyckades hålla tillbaka gråten varje gång jag var med dig och fick göra samt se allt, under tiden jag skrek ut min ilska och hat till dig rakt in i ditt öra, rakt in i din hjärna. Förhoppningsvis in i ditt hjärta med.
Efteråt, när jag kommit hem från dig. Så kom tårarna som först. Jag grät ut min ilska, vilket jag inte gjort på flera år. Då jag blivit så arg att jag inte ens kan somna, utan ligga vaken en hel natt i sträck och enbart gråta ut känslor. Jag blev allt tunnare och tunnare då jag inte ens fick i mig mat.
Det var vad du kallade slutet, det var det jag bara kallade början, eftersom jag hade blivit en helt annorlunda. Från att vara den glad, öppna och pratsama Jennifer till de du gjorde mig till inlåst i mig själv och bara satt i ett hörn och inte visste när jag skulle kunna hitta tillbaka till mig själm OM jag ens skulle kunna hitta tillbaka till mig själv.
För de som inte förstodd, detta hände för cirka ett till två år tillbaka!
MEN sen några månader senare, alltså förra året träffade jag en person! Det var du, Du som en gång förra året en tidig sommar varit en av mina få tryggheter här i livet, min pojkvän och en av mina allra bästa vänner. Ödet klappade mig på kinden istället för slaget med hästspöt! De måste varit så att det var menat att du skulle hitta mig och hjälpa mig tillbaka till mitt riktiga jag och sätta ner mig på jorden igen för att inse att livet är lyckligt och att det finns mycket glädje med det. Jag vill att du ska veta att platsen du har i mitt hjärta kommer du alltid att ha, för du betyder hur mycket som helst för mig och jag är tacksam att jag träffade dig!
Lev ett bra och värdigt liv, för det är alla människor värda!
Jag växte ur min egna kropp och blev någon helt annan människa. Dina rykten slog mig i ansiktet med ett hästspö. Jag tappade gnistan, förstroendet för mig själv. Det drev mig till vansinne. Det på gick för länge. så länge att vissa inte ens visste vad jag hette eller vem jag var för jag hade blivit så annorlunda! Det var hemskt. Jag visste inte att en person som faktiskt älskat mig så pass mycket en gång i tiden kunde göra så. Det gick så långt att för varenda människa jag stötte på fick jag harkla mig ur en förklaring om att rykterna var lögner för att de faktiskt skulle våga gå nära mig utan att äcklas, men de bara påminde mig om alla otrohet. Och varje gång jag såg dig fylldes hålet, inte växte eller krympte, utan fylldes med hat. Hat mot dig.
Alla mina år som jag istället för att ställa mig och skrika och slå tillbaka så har jag gått med blicken sänkt ner i marken och sugit åt mig varje negativt ord har samlat ihop en sådan kraft som inte ens går att beskriva med ord. Du fick ett smakprov på kraften. Du visste hur arg jag kan bli. Du vet hur pass ärlig jag är i mina ord och åsikter. Jag blev rasade när jag väl insätt hur illa det var det du gick och sa om mig samt de du gjorde mot mig. Alla människor som du påvärkade runt omkring dig. Jag lyckades hålla tillbaka gråten varje gång jag var med dig och fick göra samt se allt, under tiden jag skrek ut min ilska och hat till dig rakt in i ditt öra, rakt in i din hjärna. Förhoppningsvis in i ditt hjärta med.
Efteråt, när jag kommit hem från dig. Så kom tårarna som först. Jag grät ut min ilska, vilket jag inte gjort på flera år. Då jag blivit så arg att jag inte ens kan somna, utan ligga vaken en hel natt i sträck och enbart gråta ut känslor. Jag blev allt tunnare och tunnare då jag inte ens fick i mig mat.
Det var vad du kallade slutet, det var det jag bara kallade början, eftersom jag hade blivit en helt annorlunda. Från att vara den glad, öppna och pratsama Jennifer till de du gjorde mig till inlåst i mig själv och bara satt i ett hörn och inte visste när jag skulle kunna hitta tillbaka till mig själm OM jag ens skulle kunna hitta tillbaka till mig själv.
För de som inte förstodd, detta hände för cirka ett till två år tillbaka!
MEN sen några månader senare, alltså förra året träffade jag en person! Det var du, Du som en gång förra året en tidig sommar varit en av mina få tryggheter här i livet, min pojkvän och en av mina allra bästa vänner. Ödet klappade mig på kinden istället för slaget med hästspöt! De måste varit så att det var menat att du skulle hitta mig och hjälpa mig tillbaka till mitt riktiga jag och sätta ner mig på jorden igen för att inse att livet är lyckligt och att det finns mycket glädje med det. Jag vill att du ska veta att platsen du har i mitt hjärta kommer du alltid att ha, för du betyder hur mycket som helst för mig och jag är tacksam att jag träffade dig!
Lev ett bra och värdigt liv, för det är alla människor värda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar