...... till ett helvete av falskhet, lögner och osäkerhet. TACK men nej tack! Allt gick bra tills jag hade passerat Grillby. Då vände sig allt totalt, jag mådde illa och ville inget annat än att hoppa ur i farten. Men vad ska jag göra? hm..... Kom iallafall fram och möjligtvis såg jag ut som "sju svåra år" men man kan inte se ut på ett annat sätt här där varenda millimeter håller koll på mig och vad jag säger samt vad jag gör. Sen hade jag ingen som helst aning om hur jag ska vara mot alla människor, det funkar inte därför bosatte jag mig inomhus.
Jag är riktigt klyven, jag har fortfarande inte fått veta om gårdagen av personen i frågan MEN jag vet ändå om det, har även fått reda på vad som sagts under veckan nu när jag varit borta för att det inte ska bli några konstigheter och jag kan väll konstatera att nu är allt tillbaka på ruta ett igen. Där en person är sååååå "lycklig" "kär" "glad" och allt vad han nu är vad jag tror bara är ett påhitt eftersom man kan aldrig ha såna starka känslor för någon efter två månader när man samtidigt har starkare känslor för någon annan och träffar den personen också som i detta fall råkar vara min mamma. Jag börjar fundera på om detta handlar om att en viss person är livrädd för att vara ensam. För man kan inte säga att man älskar tjej nr "1" och drömmer om att leva tillsammans och sedan andra dagen åker man hem till tjej nr "2" och säger att man är så lycklig. Något är otroligt j*kla fel. Jag vågar inte möta de "drabbade" personerna för jag skäms något otroligt över detta.
Mina stora tankar går just nu på hur jag ska göra vecka 28 0ch 29. Åker jag med vet jag precis vad som kommer ske, jag kommer få ta hand och hålla koll på ungarna medan en annan viss person springer antingen med mobilen i örat eller datan i högsta hugg och BARA bry sig om denna personen, men samtidigt undrar jag fall det skulle bli bättre här på denna campingen helt i min ensamhet, det kanske är skönt men jag brukar bli riktigt sällskapssjuk efter några dagar bara. I dags läget känner jag nog att det är bäst om jag följer med för mina småsyskons skull.
Jag är riktigt klyven, jag har fortfarande inte fått veta om gårdagen av personen i frågan MEN jag vet ändå om det, har även fått reda på vad som sagts under veckan nu när jag varit borta för att det inte ska bli några konstigheter och jag kan väll konstatera att nu är allt tillbaka på ruta ett igen. Där en person är sååååå "lycklig" "kär" "glad" och allt vad han nu är vad jag tror bara är ett påhitt eftersom man kan aldrig ha såna starka känslor för någon efter två månader när man samtidigt har starkare känslor för någon annan och träffar den personen också som i detta fall råkar vara min mamma. Jag börjar fundera på om detta handlar om att en viss person är livrädd för att vara ensam. För man kan inte säga att man älskar tjej nr "1" och drömmer om att leva tillsammans och sedan andra dagen åker man hem till tjej nr "2" och säger att man är så lycklig. Något är otroligt j*kla fel. Jag vågar inte möta de "drabbade" personerna för jag skäms något otroligt över detta.
Mina stora tankar går just nu på hur jag ska göra vecka 28 0ch 29. Åker jag med vet jag precis vad som kommer ske, jag kommer få ta hand och hålla koll på ungarna medan en annan viss person springer antingen med mobilen i örat eller datan i högsta hugg och BARA bry sig om denna personen, men samtidigt undrar jag fall det skulle bli bättre här på denna campingen helt i min ensamhet, det kanske är skönt men jag brukar bli riktigt sällskapssjuk efter några dagar bara. I dags läget känner jag nog att det är bäst om jag följer med för mina småsyskons skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar